Här finns en läsvärd artikel och man kan också lyssna på ett radioprogram, Verkligheten i P3. Det handlar om en av lokföraryrkets riktiga baksidor. Min kollega Peter W blir intervjuad om de två gånger han har kört på personer som själva valt att ställa sig i spåret.
Det var en bra intervju och en bra beskrivning av hur man känner. Jag känner själv igen mig i hans känslor.
SvaraRaderaJag tittade dock aldrig bort när jag körde på min snubbe i Grums. Det låter kanske konstigt, men jag ville se och vara helt säker på att jag INTE hade kört på honom, OM han nu hade valt att flytta på sig i sista stund.
Men som tur är har jag inte haft ont av det senare, inga mardrömmar och inget annat. Kanske delvis tack vare företagets hantering av händelsen. Kamratstödjeriet, läkarbesök, medåkning och annat fungerade väldigt bra.
Kanske delvis tack vare min inställning till händelsen. Det man måste inse, att det inte är ens eget fel och att det inte finns något man kan göra (annat än att bromsa och tuta) och att det därför heller inte är någon idé att gå omkring och älta det hela.
Tack för dina tankar och för att du delar med dig!
RaderaJag hoppas att jag klarar händelsen så bra som du och Peter gjort när (om) det blir dags. Helt sant det du skriver, det finns absolut inget man kan göra förutom att tuta och bromsa. Och jätteskönt att veta att det finns bra stöd.
Stor kram!